Jag vet knappt vad jag ska börja men jag tror nog att alla redan har listat ut vid det här laget vad detta handlar om. I helgen var jag på väg till Stockholm för att göra något smått galet. En kompis till mig är lite av en träningsnarkoman. Konstant i löparspåret för att bättra på tiden och nå någon slags euforisk känsla när hon når maxpuls. Själv tar jag hellre en lugn promenad just nu. Är inne i en period där jag försöker göra maximalt mycket men med minsta möjliga ansträngning. Jag sparar på mina resurser som jag brukar säga. Hur som helst skulle vi upp till Stockholm och springa Kungsholmen runt. Ett helt vanligt löparpass för min kompis men en riktigt stor utmaning för mig.
Jag satt hemma och kollade på Cars, en tecknad film om Blixten Mcqueen och hans kompis Bärgarn, en racerbil och en bärgare. Det har inte med själva historien att göra men det var då som min kompis hörde av sig och sa att hon anmält oss till loppet.
Nervositet, bärgning och tårar
Dagen kom och vi var laddade för att åka upp och springa. Jag hade släppt levnadsmönstret jag var inne i tidigare och hade faktiskt tagit mig ut och börjat löpträna. Vi satte oss i bilen och gav oss iväg och allt var frid och fröjd även om nervositeten inför loppet smög sig allt mer påtaglig. Men det visade sig att jag inte behövde oroa mig för loppet.
När vi åkt ungefär halvvägs gav bilen upp. Punkt. Den gav inte ifrån sig så mycket som ett ljud. Den bara stod där utmed vägkanten och totalt vägrade att ta oss vidare till Stockholm för att kunna springa. Vi var redan sena så jag gav helt upp hoppet om att kunna springa och fokuserade helt och fullt på hur vi skulle lösa problemet.
Jag rotade fram min telefon och ringde efter en bärgningsbil. Detta var helt nytt för mig och jag hade då ingen aning om hur en bärgning gick till. Men kom gjorde en kille från Bärgningsbolaget i Katrineholm. Det syntes att han hade bra rutin på detta och hade inga som helst problem att bärga vår bil. Han var helt fantastisk och tog hand om bilen. Jag och min kompis fick tack på en taxi och tog oss vidare till Stockholm. Jag sprang aldrig loppet. Jag var helt slut mentalt men min kompis tog sig in på nytt personligt rekord.
Stort tack för en kanonbra bärgning. När vi kom hem stod bilen på en verkstad och var redan fixad och klar att köra igen.
